Mitt sätt att skapa förståelse är genom att försöka förstå. Tydligare: mitt sätt att skapa sammanhang, att skapa mening, och allt det där som människor behöver, är genom att försöka förstå det. Min coping, mitt sätt att hantera livets alla olika bedrövligheter. Jag vet att människor är sammanhangs- och meningsskapande människor därför att jag tagit mig tid att förstå det. Vilken utbildning som helst i humaniora kan förmedla den kunskapen, inte minst religionsvetenskapliga. Har jag något tydligt autistiskt drag är det det, att jag måste förstå. Det är förmodligen det som gör att jag trivs så i akademin; där förväntas sökande efter förståelse, där är ytterligare grävande inte irriterande, utan lovvärt.

Visst fan känner jag också, en massa och hela tiden. Men för att ta sig igenom en tragedi måste man kunna hantera den på något sätt, och mitt sätt är genom att försöka förstå. Andra skriker, ännu några andra flyr till fiktion. Om jag inte kan tillåtas förstå en tragedi kan jag heller inte komma förbi känslan.

Så finns det ord jag hatar. Jag hatar dem för att de inte hjälper förståelse. Ondska är ett sådant. Som akademiker, som möjlig lätt autist, har jag ingen nytta av ondska. Att säga att en handling inte beror på ett sammanhang är ett rött skynke för mig, desto mer när någon drar in ondska. Jag skyr ordet.

Jag behövde säga det, för ni måste känna till det om ni ska förstå, åtminstone förstå mig.

Så händelserna i Norge. Jag ska säga något som kan verka provocerande, men blir ni arga, försök utgå från att jag bara uttryckt mig klumpigt, och läs vidare. Snälla.

Jag kan förstå en bomb.

Jag kan inte acceptera, men jag kan förstå att en människa som vill göra ett statement, eller kanske döda några, väljer en bomb. Förövaren behöver inte se någon av de som dör i ögonen, inte veta vilka de är eller höra deras röster. En bomb är en abstraktion, ett sätt att göra distans mellan sig och resultatet av de handlingar man väljer att göra. En bomb är coping, krishanterande, i preventiv form. Man skapar visserligen krisen, men man skyddar sig från den på samma gång.

Det är därför krigande parter gillar sprängmedel, man kan liksom avhända sig ansvaret. Minor är nog tydligaste exemplet. Någon som lägger ut en mina kan till och med i extremfallet skylla på den som utlöste minan. ”Inte var det mitt fel, jag bara la ut minan, den där idioten får skylla sig själv om hon trampar på den.” Man kan fortfarande låtsas att man är som vilken annan människa som helst. Inte en som dödat. Inte en mördare. Så jag kan förstå en bomb. Jag kan inte acceptera den, som människa hatar jag den av hela mitt hjärta, men som akademiker kan jag förstå den.

Men detta.

Jag hörde ett ögonvittne som berättade att förövaren – jag vägrar ta i hans namn – gick runt och ropade att han var polis som hade kommit för att hjälpa. För att locka fram folk. För att locka dem till honom. För att kunna höra dem. För att kunna se dem (kunde han känna deras lukter, kom han nog nära för att känna deras hud, deras värme?). Och så skjuta dem.

Och där tar det stopp. Min krishantering orkar inte längre. Något har hänt, och jag kan inte förstå det.

Ja, det är nära. Jag vet vad sådana här ungdomsläger är för något. Jag var med i Ung Vänster i min ungdom, trivdes inte riktigt, men jag förstår dem som gjorde och gör det. Jag åkte aldrig med på lägren, men jag skickade folk till dem med banderoller och uppmuntringar. De åkte dit för att höra musik, och spela tillsammans. De åkte för att debattera och studera, för att de brann av den där elden som är den som lyser upp världen. Och de åkte för att bli kära. När man är ung vill man vara kär. Många blev nog det. På Utøya också.

Och det är nära också för att jag haft att göra med någon som var där, inte direkt personlig kontakt, men i politiska sammanhang. Och det är nära för att norska Ung Vänsters sommarläger skulle hållits nästa vecka, och en av mina absolut närmsta vänner skulle varit där.

Allt det här vet jag, förstår till och med. Förstod inte han det också, förövaren? Att den där tjejen som ropade att hon behövde hjälp var ungsosse på fritiden, egentligen ville hon bara spela fotboll? Eller att den där killen som gråtande kom ut ur skogen för att söka skydd hos honom hade träffat en ny på lägret, och nu inte visste hur han skulle göra slut med sin gamla flamma? Förstod inte han att de var barn, att de var i den där åldern när man vet allt och inget på samma gång? Att de var i den åldern när kärleken och musiken och livet känns som genom ett förstoringsglas?

Var det det han tänkte på när de kom mot honom, rädda? När han hörde dem ropa, när han såg dem skaka, när vinden vände och deras svettlukt slog mot honom? Var det det han kände i hela sin kropp när han såg dem i ögonen? Var det då han bestämde sig för att skjuta igen? Och igen?

Jag kan inte ta i det, jag kan inte hantera det. Jag kan bara sätta ett ord på hans handlingar, hur jag än söker hittar jag inget annat. Ett ord, ett futtigt ord som kan bända upp det här knytet av känslor, som kan få mig sluta bryta ihop i varje samtal. Ett ord som kan få mig att vara allt det där Stoltenberg vill; mer demokratisk, öppnare. Ett ord som kan få mig att förstå. Men det är också ett ord som inte ger någon förståelse.

Ondska.

Jag hittar ingen utväg.

Ni måste förstå att jag inte inbillar mig att min sorg är en tiotusendel av vad någon av de inblandade känner. Inte en fraktion av vad deras systrar och bröder och flickvänner och pojkvänner och mammor och pappor känner. Den tyngd de nu har att bära kan jag inte föreställa mig. Deras uppgift blir att leva. Min är bara att resa mig upp ur den här stolen, och möta en annan människa, och säga hej – utan att tänka på det där ordet.

Ondskan finns inte. Men om den inte finns förstår jag inte. Kan inte någon hjälpa mig?

Men jag kan säga detta också:

En sak har burit mig. Varje gång sorgen tagit mig har en sak lyft mig. De människor som, trots fara för sina egna liv, for ut i båtar för att hämta de flyende. De människor som, utan att känna någon av de drabbade, gav sina kläder, sin mat, sin tid. De människor som såg nöden och valde att kliva in i den, att lyfta en del av den på sina axlar, så att de här stackars barnen inte skulle behöva bära allt.

Jag tror att de var rädda. Jag tror att deras hjärtan gick sönder varje gång, jag vet inte om de någonsin kommer att bli hela igen. Jag tror att de visste om det, men valde att fortsätta ändå.

Jag kan inte förstå ondska, men jag kan förstå kärlek. Jag kan förstå den som ser ett barn som håller på att drunkna av utmattning, och som väljer att slänga bort allt för att bära barnet.

Kanske måste det bli min lösning. Jag kan leva för kärleken. Jag kan bli mer öppen, mer demokratisk. Jag kan älska. Jag kan försöka älska tiotusenfalt – jag vet inte om det går, men jag kan försöka.

Det får räcka som svar för nu. Ondskan finns inte, men kärleken gör det.

”Jag har fått mig mina skäggiga gubbar för en livstid.”, tänkte jag, ”Jag lyssnar på Blaze Foley och Springsteen, jag studerar religion, och jag har läst Marx och Lenin och Bakunin och Kropotkin.”

Svårare att ignorera honom blev det när jag märkte att varenda intellektuell på den frihetliga vänsterkanten citerade honom lika fryntligt som S. Claus delar ut konsumism på julafton. Det är fullkomligt omöjligt att samla fler än tre frihetliga i ett rum, utan att någon med lysande blick drar fram den mossiga polacken. Det blev rent ut sagt pinsamt att jag knappt ens läst en rad av Žižek.

I onsdags kom jag ut med detta för mina frihetliga vänner: jag har inte läst Slavoj, av den enkla anledningen att han verkar svintråkig. Då gavs jag reson, man förklarade att han i själva verket är grisarolig, och har en förmåga att lyfta fram resonemang man aldrig annars tänker på. Žižek, sade man, är en nytänkare!

Så fick jag se det här klippet, och precis som alla andra blev jag på stört förälskad. Mannen är rolig, han är klartänkt, han kopplar ihop resonemang som ingen annan!

Genast börjar jag förstås planera bokinköp (eller kanske hellre boklån, för lite smäll på fingrarna får man ju). Žižek ska läsas, jag ska också hänga med i samtalen vid kaffebordet!

Upplyft av allt detta beslutade jag mig att berätta för min syster om Žižek. Hur kapitalet har den här fantastiska möjligheten att inte bara sälja oss varor, utan också det goda samvetet för det. Hur vi kan köpa inte bara bananer, utan också identiteten som God Samhällsmedborgare. Och förstås hur den grymmaste slavägaren är den snälla (Oscar Wilde hade jag faktiskt läst, flera gånger. Han är i alla fall allt annat än tråkig och skäggig).

”Suck!”, kom det, ”Kvinnor är de som i högre grad köper Krav, närodlat, rättvisemärkt. [Och underförstått, med Žižek själv:] Kvinnor är de som i högre grad förvisso är mycket medvetna om att det bara är ett av två dåliga alternativ, men likväl har en idé om att det skulle vara det minst dåliga. Du försöker säga att du hittat en gubbe, som i gammal god ordning, tycker att det kvinnor i högre utsträckning gör, i högre utsträckning är lite fel också? Att kvinnor är den snälla slavägaren?”

Luften ur.

Ja… Så blev han rätt mossig ändå, Žižek. Så visade han sig vara en skäggig gubbe med ’68-komplex. Nä, jag har faktiskt tappat all sug att läsa honom. Kan ingen på nytt övertyga mig om hans förträfflighet? Kan ingen visa varför han är så nödvändig, varför han är något annat än en gubbe som gör som gubbar gör?

Under tiden kan ’68 dra åt helvete, så ser jag framtiden an medelst Liv Strömqvist.

Börjar rota mig i min nya, i vanlig ordning svinkalla lägenhet. Jag kanske är, mig otypiskt, optimist, men jag tror faktiskt att jag kommer att trivas här. Ett tag, i alla fall.

Hon som bodde här innan var en jävla pärs, men jag orkar inte ta det om henne. Det får räcka med att säga att hon var ett svin, och jag hoppas att hon får ett dåligt liv.

Annat:

Jag har länge, i helt olika sammanhang, pratat om att det behövs en högkvalitativ speltidning. En som ser spel som något mycket mer än fokusgruppade spelkontroller eller försäljningssiffror.

Äntligen!

Super!

Som nästa önskning skulle jag vilja att de 1) inte hade den där sjuka fetischismen för spelföretags aktievärden, som även en sådan som jag kan råka ut för ibland, och 2) att någon granskade de företagen på ett sätt som man annars gör inom vanlig journalistik. Arbetsvillkoren inom spelbranschen i så gott som hela världen är helt sjuka, detta trots att många gör gigantiska vinster. Samtidigt är det också en bransch där utvecklarna ofta satsar allt på vad som alltid måste vara osäkra kort. Dum bransch, helt enkelt, som kan fortsätta vara dum tack vare dess arbetares passion.

Är ni annars nyfikna på hur Umeå Open kunde låta hör ni det här. Såg själv bara halva spelningen på grund av helt sjukt publiktryck, så jag är glad åt att få höra resten.

Kände mig tillfälligtvis glad över SAIKs förlust, men det blåste över. Jag ville bara att det skulle svida lite, efter vad de gjorde mot Luleå. Men jag vill få detta sagt: jag kommer aldrig någonsin sjunka så lågt att jag hejar på Färjestad. Eventuellt om det skulle visa sig att den utomjordiska art, som oundvikligen kommer att invadera oss, bara kan has ihjäl av tråkig hockey i fula tröjor.

Nå, nå.

Framför allt menade han att det inte verkar finnas någon best practice när det kom till födandet och allt runt det. Istället en massa spekulationer. Och visst tycks det som om de värsta ovetenskapligheterna florerar helt oregerligt i föräldralivets hägn. Värst uttryck tar det sig förstås i vaccinmisstänkliggörandet.*

Kort sagt, föräldraskapet är ett sammelsurium av en massa jävla skit.

I vilket fall ser ett okunskapshål ut att i alla fall vara på väg att täppas igen. Internet presenterar: Föräldrapodden! Här hemsidan, och här länk till iTunes. Förutom att den tar upp ett ämne i skriande behov av genomlysning på ett alltigenom (nästan**) sympatiskt sätt, så ger den även i de första minuterna av det kortare avsnitt ett en mycket koncis och riktig definition av vad en podcast är. Apropå en diskussion jag hade.

Ytterligare ett tips skulle vara The Moth Podcast, om ni nu inte redan lyssnar till den. Ett avsnitt nyligen är något av den tyngsta hjärtesorg jag någonsin hört uttryckas på scen.

Prenumerera på båda, omedelbums!

Dagens stryktips är förresten att först slå med högern på näsan – så att ögonen tåras – sedan snabbt på vardera ögonbryn – i förhoppningen att de ska spricka och så medelst blod göra motparten tillfälligt förblindad. Via Jens för en massa år sedan.

* För inte mer än två år sedan hörde jag själv till skaran. Inte de som misstänkliggjorde vaccin i allmänhet, men väl svininfluensavaccinet. Jag skäms, faktiskt. Det gör jag. Men man lever och lär.

** Intromusiken är än så länge en sådan där P1ig jazzvisa. Av något skäl gör just den typen av melodier till den typen av instrument att jag fylls av en helt oresonlig ilska, av samma slag som Mikael Wiehe ger mig. Kanske borde bearbeta något.

Nu så: inga fler utvisningar, inga fler dumma missar, och inga fler rasistiska påhopp (hörrö, Osten?), då ska nog pucken glida hela vägen in i mål.

Vaska är ett verb som främst används av överklassen på uteställen och att vaska innebär att man beställer in champagne och be personalen hälla ut det i vasken, bara för att visa att man har råd.
Det uppkom efter myndigheter förbjudit att spruta champagne.

Koppla på gammal gubbe-mode: Vad är det för jävla sätt!? Ungar i Polen svälter, och så häller spolingar ut mat!? På min tid fick man minsann skämmas om man så lämnade kvar en liten makaron på fatet. Min mormor var glad om hon ens lyckades hitta lite vatten att koka soppa på!

Skämt åsido, jag är faktiskt lite upprörd. Där ser man vilken bubbla man lever i när man 1) är från norr, där folk tydligen är lite mer verklighetsnära, och 2) tycker att det här med personlig moral och efterlevandet av den är rätt så viktigt.

Men, hey, vem behöver moral när man har pengar?

Min nya ort blir inget paradis på jorden, men ett par snäpp bättre än det här. Det det hänger på är hur snabbt jag kan inreda det till mitt eget lilla bajshål i jordklotet.

Håll ut, I bröder i lidande!