Första gången jag hörde Slavoj Žižeks namn och han tjattrade om Marx, första gången jag såg en bild på honom, tänkte jag att “den här tjommen ska jag då inte läsa”. Han var tjock, han var skäggig, han hade ett onödigt komplicerat östeuropeiskt namn. Och han var inspirerad av Jacques Lacan. Åt pipsvängen med det, tänkte jag, någon ’68-kvarleva som inte kan släppa studentupproren.

“Jag har fått mig mina skäggiga gubbar för en livstid.”, tänkte jag, “Jag lyssnar på Blaze Foley och Springsteen, jag studerar religion, och jag har läst Marx och Lenin och Bakunin och Kropotkin.”

Svårare att ignorera honom blev det när jag märkte att varenda intellektuell på den frihetliga vänsterkanten citerade honom lika fryntligt som S. Claus delar ut konsumism på julafton. Det är fullkomligt omöjligt att samla fler än tre frihetliga i ett rum, utan att någon med lysande blick drar fram den mossiga polacken. Det blev rent ut sagt pinsamt att jag knappt ens läst en rad av Žižek.

I onsdags kom jag ut med detta för mina frihetliga vänner: jag har inte läst Slavoj, av den enkla anledningen att han verkar svintråkig. Då gavs jag reson, man förklarade att han i själva verket är grisarolig, och har en förmåga att lyfta fram resonemang man aldrig annars tänker på. Žižek, sade man, är en nytänkare!

Så fick jag se det här klippet, och precis som alla andra blev jag på stört förälskad. Mannen är rolig, han är klartänkt, han kopplar ihop resonemang som ingen annan!

Genast börjar jag förstås planera bokinköp (eller kanske hellre boklån, för lite smäll på fingrarna får man ju). Žižek ska läsas, jag ska också hänga med i samtalen vid kaffebordet!

Upplyft av allt detta beslutade jag mig att berätta för min syster om Žižek. Hur kapitalet har den här fantastiska möjligheten att inte bara sälja oss varor, utan också det goda samvetet för det. Hur vi kan köpa inte bara bananer, utan också identiteten som God Samhällsmedborgare. Och förstås hur den grymmaste slavägaren är den snälla (Oscar Wilde hade jag faktiskt läst, flera gånger. Han är i alla fall allt annat än tråkig och skäggig).

“Suck!”, kom det, “Kvinnor är de som i högre grad köper Krav, närodlat, rättvisemärkt. [Och underförstått, med Žižek själv:] Kvinnor är de som i högre grad förvisso är mycket medvetna om att det bara är ett av två dåliga alternativ, men likväl har en idé om att det skulle vara det minst dåliga. Du försöker säga att du hittat en gubbe, som i gammal god ordning, tycker att det kvinnor i högre utsträckning gör, i högre utsträckning är lite fel också? Att kvinnor är den snälla slavägaren?”

Luften ur.

Ja… Så blev han rätt mossig ändå, Žižek. Så visade han sig vara en skäggig gubbe med ’68-komplex. Nä, jag har faktiskt tappat all sug att läsa honom. Kan ingen på nytt övertyga mig om hans förträfflighet? Kan ingen visa varför han är så nödvändig, varför han är något annat än en gubbe som gör som gubbar gör?

Under tiden kan ’68 dra åt helvete, så ser jag framtiden an medelst Liv Strömqvist.